Springa ikapp

Jag tänker fortfarande att jag är en löpare fast jag inte springer alls i samma omfattning som förr. För drygt två år sedan fick jag veta att jag var gravid, precis när jag satsade som hårdast på att springa milen på 48 minuter. Prick i samma sekund slutade jag helt springa. Låg hemma hela semestern i 5 veckor och bara hoppades att det lilla livet ville stanna. Och så fortsatte det.

Jag cyklade som en tok och fortsatte med min yoga, men ingen löpning. Nio månader senare kom liten till världen och herregud vad jag ville springa. Jag räknade dagarna tills jag skulle få göra det igen. Sen kom höftproblemen igen. Så har det fortsatt med hundra omtag. Men långt där inne finns det fortfarande en löpare som bara vill ut.


På en skärgårdsbrygga sommaren 2009, mycket ovetandes om det lilla livet därinne.