I´m a survivor eller Dag 5/22

Prick nio i morse träffade jag Maria, Hanna och Herman vid Karlbergs hinderbana. Först en kort inspektion, sedan ett första varv där vi tog det lugnare och gick mellan de olika hindren, sedan körde jag ett varv på tid där jag skippade den första stegen (alldeles för darrig i benen) och sedan superhöga hindret där man ska dra sig upp med ett rep (läskigt högt att hoppa ner). Mellan de två varven klämde jag in en superkort löptur.

Det här med hinderbana, jag är helt såld på konceptet. Underbart att vara snabb, stark och testa nya gränser. Svårast var helt klart att ta sig upp ur en grop som var gissningsvis två meter hög (hej spänstiga ben och starka överarmar!), ondast gjorde det att kräla på marken, läskigast till en början att hoppa ner från de höga hindren. Det märktes redan på den andra rundan att man vågade ta i lite mer, hoppa ner lite snabbare och bara våga lite mer. Den andra rundan gjordes på tid 07:26. Det intressanta var att jag på andra rundan hade svårt att springa upp på en balansbom något som jag klarade galant på första rundan, men jag tog mig ut gropen på första försöket (tog desto fler försök på första varvet). Tiden 07:26 är helt klart till att förbättras och jag undrar redan nu vem som vill med på nästa varv? Nämnde jag också att jag cyklade fram och tillbaka dit, 11 km? Superwoman, ibland ska man vara det också.
.

Foto: Maria Wiberg