Det här med hinderbana, jag är helt såld på konceptet. Underbart att vara snabb, stark och testa nya gränser. Svårast var helt klart att ta sig upp ur en grop som var gissningsvis två meter hög (hej spänstiga ben och starka överarmar!), ondast gjorde det att kräla på marken, läskigast till en början att hoppa ner från de höga hindren. Det märktes redan på den andra rundan att man vågade ta i lite mer, hoppa ner lite snabbare och bara våga lite mer. Den andra rundan gjordes på tid 07:26. Det intressanta var att jag på andra rundan hade svårt att springa upp på en balansbom något som jag klarade galant på första rundan, men jag tog mig ut gropen på första försöket (tog desto fler försök på första varvet). Tiden 07:26 är helt klart till att förbättras och jag undrar redan nu vem som vill med på nästa varv? Nämnde jag också att jag cyklade fram och tillbaka dit, 11 km? Superwoman, ibland ska man vara det också.







Foto: Maria Wiberg
Jag skulle slå ihjäl mig, på riktigt. Bäst jag undviker...
SvaraRadera