2011

Året jag trodde skulle bli mitt första riktiga träningsår efter graviditeten. Så fel jag hade. Eller delvis i alla fall. Började springa i februari och fick genast problem med min höft efter första långpasset. Lade under våren ner åtskilliga kronorpå läkarbesök, naprapat, personliga träningsprogram och det höll, tja så länge som jag rehabtränade tre gånger i veckan. Men om man gör det tre gånger i veckan så blir det inte dödsmycket tid över till annan träning. Min höft är min akilleshäl som sätter stopp för löpningen, löpningen min motivation. Utan den tappar jag lite av det där extra.

Men, under 2011 upptäckte jag den militära hinderbanan. Precis i starten av min sommarutmaning, träna 22 dagar i sträck, kom den till mig (eller jag till den). Så galet kul! Man ville bara mer och mer. Bli starkare och snabbare. Tyvärr stängdes den för allmänhet då alldeles för många som slarvat runt där skadat sig- Målet vara att klara den på under 5:30 innan snön kom. Jag var nere på 5:32 bara två veckor efter att det målet sattes. Det får bli mitt års prestation.

Crossfit gjorde en återkomst i min träning, jag upptäckte tabataintervallerna och kärade ner mig i gladiatorpasset. Slogs fortfarande med det där sista gravidkilot som ockuperat min kropp, hejade på herr Larsson som sprang Stockholm Marathon, försökte fånga liten madame när hon tog sig ett varv på löparbanan, och inte minst tagit del av alla min vänners träningsframgångar. Nu väntar nytt år. Kanske kan det här bli mitt år? Kan jag få nosa på 50 min på milen igen och springa ett varv på hinderbanan?

Till mina vänner av alla de slag

Lite mer till min bokvän. Den senaste konserten jag var på var Arcade Fire, innan dess var det Suede. Jag prenumererar på en miljon tidningar och har alltid läst allt jag kommit över i pappersväg. Vet inte om du såg det, men jag gillar inte deckare och chiclit. Jag har några påbörjade böcker som jag aldrig verkar bli klar med (fast jag vill) däribland Steve Sem Sandbergs De fattiga i Lodz, Alain de Bottons Kärlek, en betraktelse och Zadie Smiths Autografjägaren. Någon jag trodde jag skulle gilla var Joyce Carol Oates (alla verkar ju gilla henne). Gav mig i kast med henne sent, har läst ett par stycken av henne men känner mig inte särskilt begeistrad.

Till min träningsvänner. Jag har tänkt tanken att jag kanske lite försiktigt skulle prova på att träna i morgon. Men hur tränar jag försiktigt? Nu snackar vi inga milpass, tabataomgångar eller cirkelträning. Hur gör man då? Svar till "Rådvill_80"

En höst utomhus

I sviterna av att löpningen inte går så som önskas så får man fylla ut med annat.  Jag gillar att vara ute, men jag gillar också att tävla och prova på nya saker. Så nu ska jag försöka boka in lite grejer den närmsta tiden. Jag förstår att ni också är otroligt sugna på att testa nya grejer så först till kvarn.

Nordic Military Training:  Elbe och Hanna (ni står på listan, paxade och klara)
Hellas- Solsidan, löpning (Minus Tyresö): Mary du är paxad.
Ursvik, terränglöpning: Vem?
Kettlebellträning med en tjog andra schyssta tjejer: Check nästa helg
En eller ett par badmintonmatcher: Vem?
Parkourbanan: Vem?
Smyga sig in på hinderbanan: Kanske inte, men vem vet?

Sen ska jag också bidra med min beskärda del av att vara publik på lopp, först ut när herr Larsson springer Stockholm halvmarathon och sedan när herr Larsson pappa a.k.a herr Larsson den äldre springer Lidingöloppet. What goes around comes around. Alltså, vill man ha egen publik emellanåt får man också bidra med sina egna publikskills lite nu och då.

Tjejmilen

Känner mig friskare idag, men det har varit två dagar med värk i kroppen (var det kommer ifrån har jag ingen aning). Jag har noll i energinivå och jag måste besviket inse att jag inte kan springa tjejmilen idag. Om man i två dagar bara orkat ätit ytterst lite så gör man kroppen en otjänst genom att ställa sig på startlinjen för att springa ett millopp. Kroppens reserver är slut och behöver fyllas på. Jag tänker mig att den här bloggen ska ge mig och andra energi, men idag blir det tyvärr inte enbart det. Idag är det lite besvikelse i luften. Besvikelse över att missa ännu ett lopp.

Intet nytt från sjukstugan

Det verkar som att jag även idag har dragit det korta strået i relation till min kropp. Just typiskt, jag hade tagit en semesterdag idag för att hinna med en massa praktiska bestyr. Jag hade sett fram emot att få träna i lugn och ro. Ingen hast, stress, tid att passa. Istället kalasar jag på en kopp te och funderar på om jag i sakta mak ska möta världen på en kort promenad till affären.

Sjukstuga

Avslutade gårdagen med en rejäl huvudvärk och vaknar upp med den samma, plus värk i hela kroppen. Det är något litet som ligger och lurar och inte riktigt kan bestämma sig för om det ska bryta ut eller inte. Idag blir det total vilodag från jobb och träning. Sängläge.

Fyra pass

Long time, no see. En Gotlandsresa och lite födelsedag kom i mellan. Men jag har tränat massor. I onsdag blev det styrkepass på Sats, rehab uppblandat med allmänstyrka. Det blev dock inget löppass på Gotland på torsdagen. Jag tog det i stället kriminellt lungt på onsdagskvällen, låg i en hängmatta och läste bok samt avrundade kvällen med galet mycket god och närproducerad mat i goda vänners lag. Så när det vankades torsdagsmorgon unnande jag mig sovmorgon ända till kl 7 (Jorå det var första natten utan barn på 15 månader).

I fredags körde jag ett axel- och benpass tillsammans med min kompis L. Det var verkligen trevligt att ha sällskap till gymet och kul att dela med sig av och få se nya övningar. Ca 45 minuter blev det. Gårdagen bjöd på massor av tårta och ett kort testpass med löpning igen. Löpningen känns än så länge ganska teknisk, men det går bra. Fortfarande ingen smärta när jag springer (men ganska stel efteråt). Det nya steget ger också ett otroligt frånskjut och flyt så de ynka tre km avklarades i 5:17 tempo. Rundad idag av helgen med ett crossfitpass på 60 minuter. Först uppvärmning, sedan 14 stenhårda stationer á 50 sekunder, sedan in i spinningsalen och köra åtta intervallrusher med aktiv vila i mellan och sedan tillbaka och köra de 14 stationerna igen, fast denna gång under 55 sek sekunder per ställe. Trött? Ja! Nöjd? Ja! Det här har blivit en perfekt start på semestern.

Back on track

Varför det här? Jag har tidigare bloggat här och här tillsammans med Cecilia. Sedan kom det ett barn och inspiration till att blogga försvann och det hela lades ner. Likaså träningen i viss mån. Men nu vill jag tillbaka, reformera forna tiders glans till 10-talet.

Lite kort om min träningsbakgrund. I vuxen ålder slog jag till med löpningen 2007. Innan dess nada. I april 2007 tog jag mitt första löpsteg och i augusti samma år sprang jag mitt första millopp på 52 minuter. Sedan dess har jag sprungit ett otal lopp, jag har gjort milen på 49 minuter, halvmilen på 23 minuter och halvmaran på 1 timme och 56 minuter. Jag har varit osocial för att jag skulle springa, jag har vid skada varit drottningen av alternativträning. Sen blev jag gravid och rörde mig inte en meter i högre fart än gånghastighet, tänk om pyret inte ville stanna.

Längtade något vansinnigt efter att få springa igen. För ett år sedan föddes min dotter och efter det trodde jag att det skulle gå snabbt att komma tillbaka. Icke. Men nu så, nu lägger jag ut hela träningssanningen här. Jag vill reparera mina ömma fogar, springa snabba mil igen och hitta glädjen i träningen. Den finns där bakom allt jobb, dagislämningar och fredagar som spenderas halvsovandes i soffan. Jag lovar att skriva allt om träningen, även om det fuskas. Det är nu det börjar, om jag var din träningskompis så hade vi tränat så här.